Oframkomlig väg för valfriheten
Skriver idag i Dagen:
Det är ingen nyhet att vänsterpartierna inte är några större anhängare av valfrihet. Tvärtom har de rödgröna en lång tradition av att motarbeta alla reformer som ger vanliga människor större makt över sin vardag. Det är därför inget att förvånas över att regeringen med stöd av Vänsterpartiet nu planerar att avskaffa vårdnadsbidraget. Redan i den rödgröna budgeten – som riksdagen inte antog – aviserade man att detta var avsikten.
Trots att budgeten röstades ned väljer man nu att gå vidare. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll säger sig vilja låta pröva frågan i riksdagen igen.
Vårdnadsbidraget är en viktig valfrihetsreform som vi kristdemokrater länge har kämpat för. I dagsläget har 115 av landets 290 kommuner valt att inför det. Nuvarande lagstiftning ger kommunerna möjlighet att betala ut ett belopp på maximalt 3 000 kronor per kalendermånad fram tills barnet fyllt 3 år.
Många kommuner har alltså valt att inte erbjuda familjer denna möjlighet och ersättningen är tämligen låg. 7 100 föräldrar hade vårdnadsbidrag någon gång under 2013, enligt Statistiska Centralbyrån. Det rör sig alltså inte om någon stor grupp, men för just de familjer som använder vårdnadsbidraget är det en viktig möjlighet som de rödgröna nu vill förvägra dem.
Vad som är än mer beklämmande är att ett av allianspartierna nu gör gemensam sak med vänsterpartierna. Även Folkpartiet har liksom de rödgröna en historia av att vilja inskränka familjers valfrihet. Det var under den dåvarande partiledaren Bengt Westerbergs tid som socialminister som den första kvoteringen av föräldraförsäkringen infördes och partiet driver i dag frågan om ytterligare kvotering genom en tredje pappamånad.
Nyligen underströk också Jan Björklund med flera på DN-debatt att man vill avskaffa vårdnadsbidraget (DN 28/1), med förevändningen att detta skulle förbättra integrationen och jämställdheten. Som kristdemokrat menar jag att debatten kring både integration och jämställdhet ska utgå ifrån att människor oavsett kön eller bakgrund är kapabla att välja själva. Att offra valfriheten för andra mål är därför ingen framkomlig väg.
När Folkpartiet nu väljer att göra gemensam sak med Stefan Löfvens regering mot Sveriges familjer innebär det kraftiga komplikationer för allianssamarbetet.
Det är naturligt att partierna i Alliansen nu förnyar sin politik var för sig för att vi ska kunna återkomma gemensamt som ett relevant och vasst alternativ 2018. Men att låta de rödgröna splittra Alliansen och rösta med dem i viktiga valfrihetsfrågor är att gå för långt. Det kommer att försämra förutsättningarna för allianssamarbetet.
Men detta är naturligtvis inte det värsta, utan de konsekvenser som ett avskaffande av vårdnadsbidraget skulle få i många människors vardag.
Vi kristdemokrater är i stort sett ensamma i svensk politik om att prata om familjen som något bra och viktigt. Barn som växer upp i trygga och fungerande familjer tenderar att klara sig bättre senare i livet. Politikens roll ska vara att stödja familjen, inte att styra och ställa med den. Därför vill vi kristdemokrater utveckla valfriheten och stärka familjens egenmakt.
Vårdnadsbidraget är ett verktyg som här kan användas, men det är naturligtvis inte det enda. Diskussionen borde handla om hur vi öppnar för ännu mer valfrihet genom exempelvis barnomsorgspeng som kan användas för barnomsorg i det egna hemmet.
Föräldrar måste ges möjlighet att spendera mer tid med sina barn, inte mindre. Det är tråkigt att de rödgröna och Folkpartiet verkar ha motsatt uppfattning.
Den borgerliga samhällsberättelsen kan inte stanna vid ytterligare ett jobbskattevdrag eller stabila statsfinanser, hur viktigt detta än är. Andra värden som inte kan mätas i strikt ekonomiska termer måste få spela roll.
Valfriheten och mer tid för barnen är exempel på sådana. Det blir allt tydligare att KDU och Kristdemokraterna är de enda borgerliga alternativen i svensk politik.
Vi kommer att fortsätta att värna och utveckla valfriheten oavsett vilket politiskt hemvist dess motståndare har.
